Idag är ingen vanlig dag, för det är min födelsedag!

Idag prick klockan 11.03 föddes jag för sexton år sedan. Tiden har gått mycket fort, jag menar det var ju nyss man var liten och beskymmersfri. Nu sexton år senare får man börja övningsköra med bilen, man är ett år närmare vuxenlivet.

Min födelsedag detta år spederas inte hemma och därför kommer detta att vara ett tidsinställd inlägg. För under denna dag befinner vi oss i Tranemo på kroksjöns fiskecamp, för en sista gång detta året. För det är nämligen fiskeavslutning denna helgen. Så den kommer att spenderas med pappas underbara vänner, fiske och det bästa av allt frisk luft ;). Det blir även en hel del tårta och god mat.

Man är byxmyndig sen ett år tillbaka, och får därmed passa sig från att inte åka på straff och saker. Inte för att jag tänker eller har gjort något. Men ju närmare man kommer vuxenlivet ju mer måste man anpassa sig till det livet. Det är nu man måste börja inse att man inte kan leka bort hela livet utan börja satsa på skolan, för att få en bra framtid. Det är nu allt hänger på en själv, man har mycket krav på sig själv. Visst klarar man inte inte skolan kan man läsa upp det senare i livet, men om man klarar det nu är det det bästa. Ju bättre man presterar i skolan redan nu ju bättre går det i framtiden. För det är trots allt det vi lär oss nu vi kommer ha nytta utav av senare i arbetslivet. Sen läser man många onödiga ämnen med, men det är bara att stå ut. Men jag känner att jag har trots allt tur att jag valt rätt linje, för det går så bra för mig. Allt flyter på som om det redan satt där. Aldrig någonsin i mitt liv har jag fått så bra prov resultat som jag får nu. Det endast för att jag för lite mindre än ett år sedan sket i skolan, och tänkte det kan inte påverka min framtid. Men ack så fel jag hade, det är just det de kommer att göra. Så från och med nu har jag lovar mig själv och alla i min närhet att kämpa på så mycket jag bara orkar med skolan, för jag kommer att tjäna på det i framtiden. För jag vill trots allt ha en bra framtid.




Tack för alla söta grattis sms nu på morgonen, alla samtal och alla grattis kommentarer här på bloggen och facebook. Även tack säger jag till alla presenterna jag har fått. <3

Angående rättegången.

Angående rättegången så kan man idag läsa stora artiklar i tidningen om händelsen. Tårarna bara sprutar när jag läser det. Särskilt när jag läser vad dom yrkar på för straff. Allt från 6 månader till 4 år för dom 13 inblandade. Jag kan inte förstå det själv. Att min egen pappa är inblandad i detta. Min pappa som alltid varit så noga med regler och sånt, sen drar dom in han i detta. Enda sedan den 1 december då som gjorde husransakan hos oss har jag mått totalt skit. Att se att någon annan har varit och kollat igenom ens personliga ägodelar såsom, underkläderna. Tankarna när man kom hem från skolan den dagen var sen panik och ångest. Jag kunde inte förstå det själv. När jag sen hör farmor säga att pappa inte kommer hem idag för han är hos polisen, höll jag på att tappa andan. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Pappa är ju mitt allt, och det är han som får mig att vilja kämpa dag in och dag ut. Bara genom att se honom le blir jag lycklig. Så dessa fem månader jag levt med detta i min kropp har varit sjukt jobbiga. För att inte prata om alla övriga problem som tillkommit under tiden. Pappa blev dock släppt dagen efter, till skillnad från dom andra som fortfarande sitter inne. Jag tror det har mycket att göra med att pappa inte är så stort inblandad, plus att han har barn och jobb. Vilket dom andra inte har / hade. Utan dom levde genom att göra brott. Vad detta handlar om kan ni som bor i närheten av mig läsa i tidningen, ni andra får vänta tills den tjugonde april, då den riktiga domen kommer och jag kommer skriva ut på bloggen vad som hänt. För helt ärligt vill jag inte skriva ut mer förens jag vet helt säkert. Jag vet att många folk kommer att döma mig för detta som hänt nu, men det får jag leva med. För jag har och kommer alltid att stå upp för min pappa. När mitt liv var som värst, fick jag flytta till pappa och livet fick en snabb vändning. Jag och pappa går igenom så mycket tillsammans dagligen. En del saker består av möten hit och dit. Möten med skolan flera gånger i veckan, för att dom ska inse hur jag mår och att dom inte kan behandla mig som dom gör. Möten med BUP - Barn och ungdomspsyk. Men även möten med sociala hit och dit angående att jag har och håller på med självskadning. Varför detta inte kommit med i min blogg är för att jag varit rädd för er läsares åsiktet och kommentarer kring detta. Jag gör inte detta mot mig själv för att jag tycker det är roligt, utan för att det minskar min smärta i övrigt. Ni tycker säkert det är konstigt. Men för er som varit med om det, ni kanske ni förstår mig lite bättre. Jag behöver inte få en massa elaka kommentarer kring detta nu, för det är trots allt min blogg. Som handlar om mitt liv, där jag skriver hur mitt liv här. Bara för att mitt liv inte är så bra just nu, betyder det inte att det inte kommer bli det framöver. För just nu är varje dag en kamp mot klockan. Mer info kring detta kommer då jag orkar skriva mer. Bara att skriva denna lilla text har varit sjukt jobbigt :/

Tiderna förändras.

Tänkte nu skriva av mig lite igen. Så jag har detta sparat så att jag kan gå tillbaka till detta sen. Dom senaste dagarna har varit sjukt jobbiga. Dom har bjudit på besök på Barn och Ungdomspsyk i värnamo som blev helt fel. Jag har skräck för manliga behandlare. Varför jag har det tänker jag inte gå in på. Så då blev det att vi fick åka till akutpsyk i Jönköping. Hela resan dit badade jag i tårar. Dom ville inte sluta rina. varför vet jag inte. Rösterna inom mig bara ökade, jag vet inte vars dom kommer från. Men dom har tagit över min kropp känns det som. Dom får mig att gråta hela tiden. När man till och med börjar bli rädd för sig själv äre inte okej längre. När saker i ens vardag inte längre betyder något har det hänt något. När saker som att sova blir det svåraste i ens vardag måste man göra en förändring. Allt jag behöver just nu är lugn och ro. Men alla rösterna inom mig, känns bokstavligt som att dom äter upp mig. Alla ord man får från elever och lärarna på skolan bara ekar. Jag vet att jag kommer efter mycket nu när jag mår som jag gör. Men jag kan ju inte sänka mig lägre än såhär för då kommer det blir katastrof. Jag kan inte ens minnas när jag sov en hel natt, utan att vakna upp svettig och livrädd pågrund av alla mardrömmar som kommer åter hela tiden. När ska detta få ett slut? Ja det kan man fråga sig, just nu ser man dagarna försvinna en och en. Det går snabbt, jag hinner inte längre med. Jag vågar knappt blunda längre för då kanske det gått några timmar. Jag är rädd för att inte hinna med det jag behöver göra. Jag är rädd att jag snart inte orkar ta hand om mig själv. Jag försöker pyssla om mig själv med lyxiga ansiktsmaskar, fixa håret så ofta jag hinner och genom att sminka mig. Jag bryr mig inte längre vad jag har på mig. Jag tar det som ligger längst ut i garderoben. Allt detta har förändrats på 2 veckor. Det gick så snabbt, jag saker den gamla pigga jag. Men tiderna förändras och folket med det.

Vila i frid <3

Jag fick låna en ängeln, du tog borts från mig alldeles för tidigt.
Jag kan inte fatta att detta är sant, bara för att någon skulle se vad som hände.
Bara för att någon skulle testa sina gränser och se vad som skulle hända.
Ditt liv var värt så mycket mer än så, det var inte såhär det skulle bli.
Detta fick inte hända, det är helt ofattbart. Jag kan inte förstå vad som hänt.
R.I.P, Den 2 Mars klockan 21.10 tog du dina sista andetag. Vila i frid <3  

När ska folk inse, det är allvar nu ingen lek.

Många av er läsare har redan listat ut detta. Det har hänt en sak i mitt liv nu. Därför jag inte bloggat eller svarat på kommentarer. Det som hänt gäller som alla redan vet min pojkvän. Det som hänt är mycket allvarligt. Just nu idags läget vet jag inte vad som kommer hända. Jag är lika orolig som hans föräldrar om inte det dubbla just nu. Men så länge vill jag bara be att alla som frågar om detta på skolan, snälla sluta med de. Jag får inget säga. Det är något jag fått veta i förtroende. Jag ber inte om mycket, men detta gäller mitt privatliv. Det gäller liv eller död här. Om jag hade fått säga hade jag självklart gjort det. Jag kommer få veta allt mer noga under kvällen. Men jag kan bara säga att jag är självklart sjukt besviken på dom personer som vill sabba andra människors liv. Men jag vet att detta kommer inte få våra känslor för varandra att minska. Utan detta kommer starka oss. Vår kärlek kommer att sättas på prov. Jag vill bara få detta sagt, för jag orkar inte alla frågor i skolan. Alla rykten som går om vad som hänt, inte ett skit stämmer. Man står där och ser på när ni snackar om det bakom min rygg. Men jag kan till 100 % säga att ingen på skolan vet vad som hänt, inte ens lärare och inte ens rektorn. Visst skolan kommer självklart informeras men inte eleverna som det är just nu. I första hand äre vi anhöriga som kommer få ta detta. Det kommer bli jobbigt för mig, det kommer bli svårt den kommande tiden. Detta var verkligen inte vad jag behövde just nu. Men jag tänker inte be om ursäkt till er på skolan att jag varit för mig själv idag i skolan. För jag behöver vara själv, tänka igenom det som hänt. Frågorna i min skalle bara ökar. Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner mig så hjälplös. Nu blir det bloggpaus, tills detta fixat sig. Det kan handla om allt mellan 3 dagar - 1 månad.

Ha det bra så länge alla som läser detta ♥

Det kommer inte bli lätt.

På måndag börjar det. Visa kommer nog inte tänka på det. Men det kommer ha stor betydelse för mig. En stor förändring i mitt liv som jag inte vet om jag klarar av just nu. Händelsen kommer ge mig ännu sämre självförtroende än jag redan har. Allt detta bara för att jag halkade under skolbussen. Det gör ont inom mig att inte skolan tog mig på allvar förens olyckan var där. Vissa säger det var ju tur att du inte skadade dig mer än så. Men jag anser att det var fel av skolan, kommunen att ens utsätta mig för detta. Jag vet inte om jag ska gå in på vad som kommer hända på måndag. Men det är inget jag behöver just nu. Det kommer sabba mitt självförtroende ännu mer. Jag som skulle ta mig upp nu och försöka få bättre självförtroende. Men så kommer detta och förstör allt. Jag vet innerst inne inte om jag ska skratta eller gråta. Tårar har jag inga kvar för dom har forsat fullt ut senaste tiden pågrund av skolan. Som det är nu i skolan, det förstör mig totalt. Jag ramlar, pågrund av att jag är yr. Slår sönder delar av kroppen, som jag sen får lida för. Käkställning, stödstrumpor är bara några av dom saker jag ska få nu pågrund av händelser i skolan. När ska detta få ett slut? Ska man behöva gå in i väggen gånger tusen innan skolan kan inse att det som händer är fel. Dom kan inte behandla mig såhär. När jag försöker prata med rektorn känner man sig nästan tvingat att stå innan gaveln, på hans kontor för annars säger han inget. Det skrämmer mig att det ska vara såhär. För hemma mår jag hur bra som helst, kan skratta och vara mig själv till max. Men så fort det blir något med skolan blir allt svart. Dom flesta känner nog endå att dom kan gå till skolan och få det ska gjort, men knappt det får jag. Lärarna säger: Vars är Anna? När jag sitter inne i klassrummet. Dom ser inte mig, jag känner mig totalt osynlig. Ska det vara såhär? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Men jag får inget svar. Bara för att jag är mer och oftare sjuk än andra ska jag då bli behandlad som luft? Min egen handledare ska vi inte prata om. Så fort jag säger att jag mår illa, så backar hon av ren rädsla. Så fort hon får veta sanningen tar hon ett kliv bak och bryr sig inte. Det är som att folk inte tål att höra sanningen. Så fort sanningen kommer fram, blundar folk. För dom tror det är en lögn, folk inser inte allvaret förens det är för sent. Om jag är som luft för dom, varför tvingar dom då mig att gå kvar där? Jag mår ju inte dåligt på skolan utan har ju en anledning. För att sitta i klassrummet när läraren börjar prata med dom andra om varför jag inte är där. När jag faktiskt är där, gör galant ont. Är det verkligen rätt av lärarna att låtsas som dom inte ser än, när man minutrarna innan har pratat med dom. Jag kanske har fel men detta känns inte bra :/