Tänkte nu skriva av mig lite igen. Så jag har detta sparat så att jag kan gå tillbaka till detta sen. Dom senaste dagarna har varit sjukt jobbiga. Dom har bjudit på besök på Barn och Ungdomspsyk i värnamo som blev helt fel. Jag har skräck för manliga behandlare. Varför jag har det tänker jag inte gå in på. Så då blev det att vi fick åka till akutpsyk i Jönköping. Hela resan dit badade jag i tårar. Dom ville inte sluta rina. varför vet jag inte. Rösterna inom mig bara ökade, jag vet inte vars dom kommer från. Men dom har tagit över min kropp känns det som. Dom får mig att gråta hela tiden. När man till och med börjar bli rädd för sig själv äre inte okej längre. När saker i ens vardag inte längre betyder något har det hänt något. När saker som att sova blir det svåraste i ens vardag måste man göra en förändring. Allt jag behöver just nu är lugn och ro. Men alla rösterna inom mig, känns bokstavligt som att dom äter upp mig. Alla ord man får från elever och lärarna på skolan bara ekar. Jag vet att jag kommer efter mycket nu när jag mår som jag gör. Men jag kan ju inte sänka mig lägre än såhär för då kommer det blir katastrof. Jag kan inte ens minnas när jag sov en hel natt, utan att vakna upp svettig och livrädd pågrund av alla mardrömmar som kommer åter hela tiden. När ska detta få ett slut? Ja det kan man fråga sig, just nu ser man dagarna försvinna en och en. Det går snabbt, jag hinner inte längre med. Jag vågar knappt blunda längre för då kanske det gått några timmar. Jag är rädd för att inte hinna med det jag behöver göra. Jag är rädd att jag snart inte orkar ta hand om mig själv. Jag försöker pyssla om mig själv med lyxiga ansiktsmaskar, fixa håret så ofta jag hinner och genom att sminka mig. Jag bryr mig inte längre vad jag har på mig. Jag tar det som ligger längst ut i garderoben. Allt detta har förändrats på 2 veckor. Det gick så snabbt, jag saker den gamla pigga jag. Men tiderna förändras och folket med det.